juuliana

När jag väl börjar tänka, fundera då går det inte att sluta. Det är så svårt att slå bort just de här tankarna när de väl kommer. Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker de här tankarna och hoppas att dessa tankarna är onödiga. Att det bara är inbillning,jag vill inte förlora en vän, inte en sån här fin vän! Jag lever min dröm, jag lever mitt liv. Jag hoppas att alla som bryr sig om mig är glad för min skull, att jag gör det här som jag så länge sagt att jag ska göra. Jag har blivit den människan jag alltid har velat vara. Mitt äventyr, mitt liv har bara börjat. För när man väl börjar, tar första klivet, det där klivet som är så väldigt svårt att ta, då är alla de andra kliven hur lätta som helst. De bara flyter på, som att de är vana liksom. Ingeting är omöjligt! Jag känner mig så stark & fri, jag är lycklig. Förutom de här dumma tankarna då. Men det som gör ont är just det, att jag är så lycklig och jag gör det jag vill göra, att vänskap ska gå förlorad för att jag förverkligar mina drömmar. Det ska inte behöva vara så, tycker jag. Om bara dessa tankarna hade kunnat försvinna är det inte mycket som kan bli bättre i mitt liva. Jag är tillfredställd med min tillvaro. Får man det?

Jag önskar så innerligt att jag hade någon att prata med ikväll, nu. Någon av mina nära och kära hemma i Sverige. Då hade förhoppingsvis dessa onda tankar försvunnit, eller dämpats så jag kan somna lycklig ikväll. Ska läsa det fina kortet jag fick av Julia när jag åkte och det andra fina kortet jag fick av Amanda, fälla några tårar och känna att mina vänner står bakom mig.

Over and out!