juuliana

Dags att skriva av mig massa tankar och känslor. VARNING FÖR MYCKET TEXT!

Varför ska jag alltid hamna i samma mönster när jag vet så väl att jag alltid hittar något jag inte vill se, läsa eller höra. Hittar något som gör att tankarna får frispel i huvudet. Hittar något som gör att jag får en klump i magen och känner ett sting i hjärtat, och inser att jag ännu en gång inte lyckats att hålla undan känslorna. Jag har sänkt min gard och är otroligt sårbar MEN trots detta inte visat mitt inre, mitt riktiga jag. Tillåtit mig själv att låta någon annan person lära känna mig, på riktigt. När ska jag inse att om jag aldrig någonsin låter någon lära känna mig, mitt inre, så kommer det att fortsätta att bli så här, gång på gång och jag kommer bli lika sårad varje gång. Av mina egna gömda känslor.

Små grejer, som engetligen säkert inte är något, en grej till och en grej där, sen är det kört. Som nu. Det som stör mig är att jag inte kommer att kunna ha någon ögonkontakt med . förrens om en alldeles för lång tid och därmed inte fråga dessa saker som sätter giller i huvudet på mig. Efter vad jag gått igenom de senaste 6 månaderna så tror jag faktiskt att jag skulle kunna klara det, aldrig i hela mitt liv innan denna tiden. Men som sagt, ögonkontakt, annars får det vara. Ögonkontakt igen innebär mer ögonkontakt i framtiden, hoppas jag på (!) om jag får de svaren jag vill ha.

Fan vad kärlek komplicerat! Är jag kär? Snälla svara på den frågan någon, själv vet jag inte, mina känslor får ännu mer frispel om jag ställer mig en frågan. Så länge nöjer jag mig med svaret - Jag vet inte!

Ps. Hoppas inte personen i fråga läser detta, det är nog för mycket införmation för denne att hantera. Jag klandrar INTE denne!