juuliana

Jag borde vara jätteglad just nu. Det är midsommarafton och jag har tillbringat min dag med helt underbara vänner. Det har verkligen varit en toppendag, det är fortfarande. Men jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite nere ändå. Jag vet inte varför, kanske är det för att jag har kommit nära mina vänner mer än någonsin sen jag kom hem från Branäs. Jag tycker om den mäniskan jag har blivit, hur jag har blivit mera ödmjuk och mera försiktig med människor, speciellt mina vänner. Jag har lärt mig att inte lägga ner så mycket energi på människor som bara tar energi och inte ger någon tillbaka. Energitjuvar. Jag saknade mina vänner riktigt mycket nu i Vimmerby och insåg att jag måste vara rädd om de vänner jag har, för de är riktiga vänner. Vi finns där för varandra i framgång och framför allt, motgång. Nu ska jag flytta till ett helt nytt land, det är inte bara en kort bilresa hem till mina nära och kära. Det känns väldigt vemodigt. Jag trodde inte själv att jag skulle flytta till ett helt nytt land, jag trodde att om jag skulle flytta någonstans så vart det hem. Hem, där jag aldrig annars velat vara eller velat åka tillbaka lockade faktiskt. Hur konstigt är det inte då att jag gör en helomvändning och flyttar utomlands istället. Det är med lycka i hjärtat och gråten i halsen jag skriver dessa rader. Rader med känslor som jag inte vet vart de kommer ifrån. Rader med känslor som jag inte vet hur jag ska tygla. Alla stöttar mig med flytten och tycker att jag gör helt rätt. Jag tycker också att jag gör rätt, detta är inte en chans man får varje dag till, ännu mindre kan tacka nej till, men ändå ligger det någon konstig känsla djupt inom mig som jag inte vet hur jag ska tolka, den känns som ånger men kanske i själva verket bara är ren och skär lycka. Jag kanske aldrig riktigt innan har kännt lycka, riktigt lycka. Kanske är det känslor med kärlek till alla de som stöttar mig i mit val, känslor som säger att jag är så uppriktigt glad att dessa människor stöttar mig, att vissa människor egentligen innest inne inte vill att jag åker, de behöver mig här. Jag känner lite, långt inne att jag överger dem, lämnar dem i skiten, bakom mig utan att bry mig.

Jag vet inte om jag kom fram till något bra med denna texten, att jag inte fick någon rätsida på min känslor men jag vill att de som betyder något för mig ska läsa detta, ja jag vill nog de. Det är skrämmande, jag blottar mitt allra innersta, som jag så sällan gör, även för mina allra närmaste vänner.